Min Gud
För några år sen var jag kristen. Och då menar jag djuuupt kristen. Jag gick till kyrkan flera dagar i veckan, gick ingenstans utan ett kors kring min hals och läste några rader ur bibeln varje kväll. Jag hade till och med planer på att bli präst. Då min familj sen långt tillbaka är baptister var jag varken konfirmerad eller döpt så jag valde att gå med i Svenska Kyrkan eftersom jag kände att den livvstilen passade mig bäst. Och jag kan säga att hade inte jag haft Gud, de underbara människorna som jobbade i kyrkan och alla aktiviteter jag trivdes så bra med, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut idag. Jag var deprimerad, utfryst i min klass och kände mig ensammast i hela världen när jag började min konfirmation. Så jag därför, trots att jag inte skulle kalla mig kristen idag relatera till människor som ser religion som något onödigt. En tro kan rädda liv och jag är säker på att den har räddat fler än mitt, och då spelar det ingen roll om det var Buddha eller Gud som gjorde det.
Vad som fick mig att nästan förlora tron helt var när jag började plugga religion för två år sen. Jag tänkte att försäkerhetsskull läser jag en distanskurs i religion innan jag påbörjar min prästutbildning, för att se vad jag ger mig in på. Det var riktigt smart gjort. Alla religioner förvirrade mig och jag kan inte förstå varför det finns många när de ändå är så lika! Jag gick ur den kursen med en enda tro kvar och det var att det finns något. Men jag vet inte vilken religion som är den sanna, så jag kan inte ställa mig i en kyrka och predika om något som jag inte känner att jag vet.
Jag har nyligen läst ut Om Jesus av Jonas Gardell och jag blev chockad över hur lika vi tänker. Han är inte bunden till sin bibel, han tror egentligen på det han vill tro. Han ser det han vill se. Jag vet inte huruvida han kallar sig kristen eller inte men min åsikt är att Gardell har, på samma sätt som mig, skapat en bild av den Gud han skulle vilja tro på.
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden."
Om man nu ska följa bibeln så är ju det här inte rätt. Enligt bibeln ska homosexuella personer stenas, en kvinna kan inte vara präst och Gud förlåter faktiskt inte vad som helst. Det här är nånting jag aldrig har kunnat förstå, så även på den tiden när jag uttalat var kristen, så var jag väl inte kristen egentligen? Min Gud förstår om jag inte har tid för honom på ett tag tänkte jag när jag inte hade tid att be eller gå till kyrkan, men skulle den kristna guden göra det? Ju mer jag läste av bibeln fick jag intrycket av att Jesus var den snälla, den förlåtande och Gud var den som straffade och som var långsint. Så jag har helt enkelt valt bort bibeln, för ärligt talat så tror jag den är fel. Jag tror inte att Gud har mycket att göra med den, till största del är det människor, som har anpassat den efter huruvida vi borde leva. Men det är jag som tänker så. Jag har inte valt bort Gud, jag tror att han finns, men jag tänker inte kalla mig kristen, för den guden som kristendomen beskriver har inte förtjänat det.
Vad som fick mig att nästan förlora tron helt var när jag började plugga religion för två år sen. Jag tänkte att försäkerhetsskull läser jag en distanskurs i religion innan jag påbörjar min prästutbildning, för att se vad jag ger mig in på. Det var riktigt smart gjort. Alla religioner förvirrade mig och jag kan inte förstå varför det finns många när de ändå är så lika! Jag gick ur den kursen med en enda tro kvar och det var att det finns något. Men jag vet inte vilken religion som är den sanna, så jag kan inte ställa mig i en kyrka och predika om något som jag inte känner att jag vet.
Jag har nyligen läst ut Om Jesus av Jonas Gardell och jag blev chockad över hur lika vi tänker. Han är inte bunden till sin bibel, han tror egentligen på det han vill tro. Han ser det han vill se. Jag vet inte huruvida han kallar sig kristen eller inte men min åsikt är att Gardell har, på samma sätt som mig, skapat en bild av den Gud han skulle vilja tro på.
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden."
Om man nu ska följa bibeln så är ju det här inte rätt. Enligt bibeln ska homosexuella personer stenas, en kvinna kan inte vara präst och Gud förlåter faktiskt inte vad som helst. Det här är nånting jag aldrig har kunnat förstå, så även på den tiden när jag uttalat var kristen, så var jag väl inte kristen egentligen? Min Gud förstår om jag inte har tid för honom på ett tag tänkte jag när jag inte hade tid att be eller gå till kyrkan, men skulle den kristna guden göra det? Ju mer jag läste av bibeln fick jag intrycket av att Jesus var den snälla, den förlåtande och Gud var den som straffade och som var långsint. Så jag har helt enkelt valt bort bibeln, för ärligt talat så tror jag den är fel. Jag tror inte att Gud har mycket att göra med den, till största del är det människor, som har anpassat den efter huruvida vi borde leva. Men det är jag som tänker så. Jag har inte valt bort Gud, jag tror att han finns, men jag tänker inte kalla mig kristen, för den guden som kristendomen beskriver har inte förtjänat det.
Stanna hemma Anna Bergendahl.
Det fanns en tid då jag följde Melodifestivalen. Jag missade inte en enda delfinal och gick till och med och längtade efter Eurovision song contest. Jag tyckte att bidragen Sverige skickade faktiskt var helt okej. Kanske skulle vi till och med kunna vinna hela grejen igen? 2005 började det gå utför. Efter att Lena Philipsson vann 2004 med Det gör ont (som hon enligt mig framförde på eurosvision med stil) 2005 tog Martin Stenmarck första platsen med Las Vegas. Sämre låt hade jag inte hört på länge. Nästa år vann Carola, jag vet inte jag men Sverige kanske trodde att hon skulle lyckas lika bra som med låten Främling men verkade ha glömt att hon var "några" år äldre och relativt ocharmig nuförtiden. Dock så fastnade jag faktiskt för The worrying kind och tack vare Finlands Lordi året före fanns det några riktigt spännande bidrag i Eurovision år 2007. Sedan kom Charlotte Perellis Hero, skriven av Fredrik Kempe, jag kommer inte ens ihåg hur den låter och sen (nu börjar det bli riktigt illa) vann en skrikande Malena nånting nånting med en låt som heter NÅNTING och Sverige hamnar längre och längre ner på slutresultaten. Vi kvalar in och det är ett rent mirakel att vi ens får vara med längre. Årets bidrag suger. Kvinnan kan inte sjunga för fem öre och låten fastnar inte i hjärnan. Schlager har förlorat sin poäng. Bidragen är inte längre medryckande och det är inte så konstigt att Sverige knappt får några röster då våra scenframträdanden inte ens sticker ut. Jag ska tala om vad melodifestivalen är. Slöseri med pengar. Lägg pengarna på nåt vettigt, barnsjukhusen eller ensamstående mammor, vad som helst istället för motbjudande scenkläder och bajsnödiga sångerskor. Lägg ner med den lilla hedern som finns kvar i behåll.
Vad vore livet utan hår?
Jag är besatt av hår.
Jag insåg det för några veckor sen när en kille jag bara känner över internet kommenterade att om han skulle beskriva mig med två ord skulle det ena vara hår. Det fick mig att inse att ja, jag tänker väldigt mycket på hår. Främst mitt eget men även andras. När jag träffar någon ny människa brukar jag fundera ut vilken frisyr eller färg som skulle passa bättre på personen i fråga. Jag avskyr när folk inte har gjort något med sitt hår. Det värsta jag vet är en skabbig hästsvans eller utväxt. Skulle jag vinna mycket pengar skulle jag helt klart sätta en stor summa pengar i månaden på att mitt hår skulle se så bra ut som möjligt. Ibland brukar jag tänka på hur mycket lättare livet vore om alla hade fötts utan hår. Om alla vore skalliga. För mitt hår tar upp sjukt mycket tid i mitt liv. Det ska tonas var tredje vecka, jag tuperar det några dagar i veckan eftersom jag inte tycker om volymen på det annars, min lugg är förjävlig så den måste fixas med varje dag (för säkert tusende gången i mitt liv undrar jag varför jag klippte lugg) och trots alla mina ansträngningar är jag sällan nöjd. Jag vill ha långt hår, jag vill ha dreads, jag vill ha lockigt, jag vill ha tillbaka min mohikan, listan slutar aldrig! Jag vill ha snyggt hår som man lägger märke till. Ett hår som får folk att tänka: Wow!
Just nu är mitt drömhår långt, mörkrosa och lockigt. Så därför har jag nu hårförlängningar som är på väg hem till brevlådan. Min naturliga hårfärg är brun (en färg jag föraktar då jag anser den vara så fruktansvärt alldaglig) men ofta önskar jag att jag vore blond så jag kunde testa alla färger jag ville utan att behöva avfärga miljoner gånger.
Jag tycker det är intressant att tänka på hur många olika frisyrer det finns och att hur håret ser ut är nånting som förändras genom tiderna. Det är inte precis som att man ser någon i Marie Antoinette frisyr dessa dagar.
Men trots att jag är så oerhört fokuserad på hur mina strån ser ut finns det inte mycket jag är rädd för. I somras klippte jag bort nästan alltihopa för att kunna färga det rött och innan dess rakade jag som sagt båda sidorna av huvudet. Hår är spännande och jag är fruktansvärt avundsjuk på människor med vackert långt hår för det är något jag själv aldrig lyckats åstadkomma.
Jag är mycket nyfiken på hur mitt hår kommer se ut i framtiden.
Jag insåg det för några veckor sen när en kille jag bara känner över internet kommenterade att om han skulle beskriva mig med två ord skulle det ena vara hår. Det fick mig att inse att ja, jag tänker väldigt mycket på hår. Främst mitt eget men även andras. När jag träffar någon ny människa brukar jag fundera ut vilken frisyr eller färg som skulle passa bättre på personen i fråga. Jag avskyr när folk inte har gjort något med sitt hår. Det värsta jag vet är en skabbig hästsvans eller utväxt. Skulle jag vinna mycket pengar skulle jag helt klart sätta en stor summa pengar i månaden på att mitt hår skulle se så bra ut som möjligt. Ibland brukar jag tänka på hur mycket lättare livet vore om alla hade fötts utan hår. Om alla vore skalliga. För mitt hår tar upp sjukt mycket tid i mitt liv. Det ska tonas var tredje vecka, jag tuperar det några dagar i veckan eftersom jag inte tycker om volymen på det annars, min lugg är förjävlig så den måste fixas med varje dag (för säkert tusende gången i mitt liv undrar jag varför jag klippte lugg) och trots alla mina ansträngningar är jag sällan nöjd. Jag vill ha långt hår, jag vill ha dreads, jag vill ha lockigt, jag vill ha tillbaka min mohikan, listan slutar aldrig! Jag vill ha snyggt hår som man lägger märke till. Ett hår som får folk att tänka: Wow!
Just nu är mitt drömhår långt, mörkrosa och lockigt. Så därför har jag nu hårförlängningar som är på väg hem till brevlådan. Min naturliga hårfärg är brun (en färg jag föraktar då jag anser den vara så fruktansvärt alldaglig) men ofta önskar jag att jag vore blond så jag kunde testa alla färger jag ville utan att behöva avfärga miljoner gånger.
Jag tycker det är intressant att tänka på hur många olika frisyrer det finns och att hur håret ser ut är nånting som förändras genom tiderna. Det är inte precis som att man ser någon i Marie Antoinette frisyr dessa dagar.
Men trots att jag är så oerhört fokuserad på hur mina strån ser ut finns det inte mycket jag är rädd för. I somras klippte jag bort nästan alltihopa för att kunna färga det rött och innan dess rakade jag som sagt båda sidorna av huvudet. Hår är spännande och jag är fruktansvärt avundsjuk på människor med vackert långt hår för det är något jag själv aldrig lyckats åstadkomma.
Jag är mycket nyfiken på hur mitt hår kommer se ut i framtiden.
"Alla muslimer är terrorister"
När det gäller fördomar har jag så långt bak jag kan minnas varit mästare på att uttrycka mina förutfattade meningar. När jag började lärarprogrammet i höstas antog jag att de som skulle gå samma kurs som mig, hemkunskap förmodligen var tjocka allihop. I högstadiet var jag helt övertygad om att alla de svartklädda killarna med långt hår på skolan var satanister. Jag har svårt för fördomar nu. Jag vet inte när ändringen inträffade men snubblar min hjärna över något som liknar en fördom tänker jag om illa kvickt! Fördomar det har jag, helt klart och det har alla människor. Något av det vanligaste jag har stött på är när någon frågar mig vilket program jag gick på gymnasiet och när jag svara estet får jag allt som oftast höra; Ja, det borde jag vetat, du ser ut som en sån.
Vad är en sån?
Att vara estetare har ju verkligen inget att göra med hur man klär sig men det är såhär det har blivit, runtom hela Sverige om jag inte tar fel. Estetare är såna. För mig, som gick estet hade jag däremot fördomar och samhällare. Klonerna kallade vi dom i klassen eftersom vi tyckte att alla hade likadana kläder och frisyrer.
Jag såg ett Outsiders avsnitt om Unga mammor idag på Kanal5 play och visst började man automatiskt tänka att en person som bestämmer sig för att behålla en unge vid 14-års ålder kan ju inte vara riktigt klok. Men där blev jag snabbt övertygad om att de unga mammorna i programmet var riktigt duktiga föräldrar. Det viktigaste när det gäller fördomar är att inte låta sig själv övertygas av dom. Det är fasligt svårt att undvika fördomsfulla tankar, men tänk helt enkelt till en gång extra. Även om fördomen du hade kanske visar sig vara rätt längre fram så har man i alla fall gett personen en chans. För visst vill du också ha en chans?
Och nej, alla som pluggar hemkunskap är inte tjocka.
Vad är en sån?
Att vara estetare har ju verkligen inget att göra med hur man klär sig men det är såhär det har blivit, runtom hela Sverige om jag inte tar fel. Estetare är såna. För mig, som gick estet hade jag däremot fördomar och samhällare. Klonerna kallade vi dom i klassen eftersom vi tyckte att alla hade likadana kläder och frisyrer.
Jag såg ett Outsiders avsnitt om Unga mammor idag på Kanal5 play och visst började man automatiskt tänka att en person som bestämmer sig för att behålla en unge vid 14-års ålder kan ju inte vara riktigt klok. Men där blev jag snabbt övertygad om att de unga mammorna i programmet var riktigt duktiga föräldrar. Det viktigaste när det gäller fördomar är att inte låta sig själv övertygas av dom. Det är fasligt svårt att undvika fördomsfulla tankar, men tänk helt enkelt till en gång extra. Även om fördomen du hade kanske visar sig vara rätt längre fram så har man i alla fall gett personen en chans. För visst vill du också ha en chans?
Och nej, alla som pluggar hemkunskap är inte tjocka.
Lycka - ett botemedel mot psykisk obalans
På tåget för några dagar sen kom jag att tänka på vad sällan man får höra från någon att den är lycklig. Visst, en person kan se allmänt glad ut och ha roligt för stunden men lycklig är ett ord som har en väldigt stor innebörd och innebär olika saker för olika typer av människor. Jag vet ärligt talat inte om jag känner någon som skulle beskriva sig själv som lycklig. Vad kommer du att tänka på när du hör ordet? Vad behöver du för att du ska bli lycklig?
"Om jag vann några miljoner, då skulle jag vara lycklig" eller något åt det hållet är vad jag skulle gissa att du tänker nu. För den tragiska sanningen är att pengar är det man sammankopplar med lycka. Men jag är inte rik. Och de senaste månaderna har jag dagligen kommit att tänka tanken; Jag är lycklig. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. Jag älskar att vakna på morgonen trots att min magkatarr orsakar att jag har ont varje dag, men jag får vakna bredvid Mattias och mina katter som hoppar upp i sängen. Jag trivs med utbildningen jag håller på med trots att jag måste pendla två timmar varje dag, men det är värt det för jag har en underbar klass och jag vet att när jag kommer hem får jag döda zombies eller se på film tillsammans med Mattias och det gör mig glad. Jag tror att allt handlar om vad man väljer att fokusera på. Istället för att älta saker som drar ner mig så uppskattar jag de små sakerna. Så det man egentligen borde associera med lycka är kärlek och vänskap istället för pengar.
Tyvärr har jag inte alltid tänkt på det här viset och för ett år sen var jag missnöjd med allt. Framförallt att jag bodde i en håla som Skinnskatteberg och att Mattias inte var ett lika pedantiskt monster som mig. En flytt till Stockholm och ett stort misstag senare lärde jag mig att det inte spelar någon roll var jag bor eller hur rent mitt hem är om jag ändå inte kan se det positiva i något. Det låter förmodligen väldigt töntigt eller som att jag är hög men allt blev otoligt mycket lättare i livet med den här inställningen. Varför är så många människor deprimerade? Helt klart för att man istället för att jobba på att ta fram det som är bra så gräver man ner sig i problemen istället. Om alla gjorde så skulle hela mänskligheten gå på piller eller sitta på psyket. Jag påstår inte att man är svag eller en sämre människa om man nu gör något av ovanstående, men jag vill däremot påstå att det finns människor som inte behöver det och hade kunnat ta sig ur depressionen om de bara hade velat se framåt. Jag skulle till och med vilja framkasta att vi alla är mer eller mindre psykiskt störda men majoriteten av kan hålla det på ofarlig nivå. Jag har själv ristat in diverse mönster och streck på mina underarmar för några år sen och att bryta den vanan var inte det lättaste jag varit med om.
Min pojkvän brukade ständigt påpeka för mig: Allt blir vad man gör det till
och jag är beredd att hålla med nu. När jag tittar mig omkring ser jag inte längre ett stökigt hus i tråkig "stad". Jag ser en solig dag, en underbar pojkvän som tog mig tillbaka trots mina misstag, två katter som är världens finaste, ett hus som jag själv varit med och renoverat, (visst är det lite stökigt men man kan inte ha tid över till allt) och jag ser framför mig alla mysiga kvällar vi kommer ha i vårt hem.
Vad väljer du att se?
"Om jag vann några miljoner, då skulle jag vara lycklig" eller något åt det hållet är vad jag skulle gissa att du tänker nu. För den tragiska sanningen är att pengar är det man sammankopplar med lycka. Men jag är inte rik. Och de senaste månaderna har jag dagligen kommit att tänka tanken; Jag är lycklig. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. Jag älskar att vakna på morgonen trots att min magkatarr orsakar att jag har ont varje dag, men jag får vakna bredvid Mattias och mina katter som hoppar upp i sängen. Jag trivs med utbildningen jag håller på med trots att jag måste pendla två timmar varje dag, men det är värt det för jag har en underbar klass och jag vet att när jag kommer hem får jag döda zombies eller se på film tillsammans med Mattias och det gör mig glad. Jag tror att allt handlar om vad man väljer att fokusera på. Istället för att älta saker som drar ner mig så uppskattar jag de små sakerna. Så det man egentligen borde associera med lycka är kärlek och vänskap istället för pengar.
Tyvärr har jag inte alltid tänkt på det här viset och för ett år sen var jag missnöjd med allt. Framförallt att jag bodde i en håla som Skinnskatteberg och att Mattias inte var ett lika pedantiskt monster som mig. En flytt till Stockholm och ett stort misstag senare lärde jag mig att det inte spelar någon roll var jag bor eller hur rent mitt hem är om jag ändå inte kan se det positiva i något. Det låter förmodligen väldigt töntigt eller som att jag är hög men allt blev otoligt mycket lättare i livet med den här inställningen. Varför är så många människor deprimerade? Helt klart för att man istället för att jobba på att ta fram det som är bra så gräver man ner sig i problemen istället. Om alla gjorde så skulle hela mänskligheten gå på piller eller sitta på psyket. Jag påstår inte att man är svag eller en sämre människa om man nu gör något av ovanstående, men jag vill däremot påstå att det finns människor som inte behöver det och hade kunnat ta sig ur depressionen om de bara hade velat se framåt. Jag skulle till och med vilja framkasta att vi alla är mer eller mindre psykiskt störda men majoriteten av kan hålla det på ofarlig nivå. Jag har själv ristat in diverse mönster och streck på mina underarmar för några år sen och att bryta den vanan var inte det lättaste jag varit med om.
Min pojkvän brukade ständigt påpeka för mig: Allt blir vad man gör det till
och jag är beredd att hålla med nu. När jag tittar mig omkring ser jag inte längre ett stökigt hus i tråkig "stad". Jag ser en solig dag, en underbar pojkvän som tog mig tillbaka trots mina misstag, två katter som är världens finaste, ett hus som jag själv varit med och renoverat, (visst är det lite stökigt men man kan inte ha tid över till allt) och jag ser framför mig alla mysiga kvällar vi kommer ha i vårt hem.
Vad väljer du att se?
Bloggvärlden - beroendeframkallande?
Det första jag gör varje morgon är att sätta mig vid datorn. Jag kollar min mail och loggar in på bilddagboken. Sen gör jag nånting som enligt mig är ett löjligt beroende. Jag går igenom alla bloggar jag bevakar! Vad är detta?
Jag kan förstå mig själv när jag kollar min mail, det har för det mesta ramlat in något viktigt. Men bloggar? Jag är ganska säker på att det är fler än mig som har mellan 15-20 stycken bevakade bloggar på sin Bloglovin. Sannerligen beroendeframkallande. Vad är det som får mig och många andra så intresserade av vad som händer i Fokis, Egoinas Spiderchicks liv? Vad har det med mig att göra och vad får jag ut av det?
Jag undrar om stora bloggare ÄR stora bloggare för att många kan relatera till dom eller om det är motsatsen, att vi vill vara som dom. Och då menar jag inte Kissie för hennes blogg är rena rama fusket. Att bli känd genom att vara en kombination av IQ-befriad snobbig bitch är väl egentligen inte något en person eftersträvar men är det inte orättvist att hon tjänar pengar på sin blogg där majoriteten av besökarna klickar sig in på hennes blogg enbart av nyfikenhet och inte för att hon är omtyckt. Hon är nog en av de få bloggare som faktiskt åstadkom de hon gick in för när hon startade sin blogg, att bli känd. Jag kan erkänna att jag för ett år sen enbart började blogga av den anledningen, jag är en attentionwhore rakt igenom som älskar uppmärksamhet men hur man blir en stor bloggare har jag ingen aning om. Det viktigaste är nog bara att skriva om det man är tilltalad av vilket jag kommer använda den här bloggen till. Texter, tankar och krönikor. Sen om jag får 0 kommentarer eller 100 tänker jag inte fokusera på denna gång. Jag tänker mycket, men jag glömmer också mycket jag funderat över och det vill jag få ett slut på nu. Allt kommer hamna här.
Jag kan förstå mig själv när jag kollar min mail, det har för det mesta ramlat in något viktigt. Men bloggar? Jag är ganska säker på att det är fler än mig som har mellan 15-20 stycken bevakade bloggar på sin Bloglovin. Sannerligen beroendeframkallande. Vad är det som får mig och många andra så intresserade av vad som händer i Fokis, Egoinas Spiderchicks liv? Vad har det med mig att göra och vad får jag ut av det?
Jag undrar om stora bloggare ÄR stora bloggare för att många kan relatera till dom eller om det är motsatsen, att vi vill vara som dom. Och då menar jag inte Kissie för hennes blogg är rena rama fusket. Att bli känd genom att vara en kombination av IQ-befriad snobbig bitch är väl egentligen inte något en person eftersträvar men är det inte orättvist att hon tjänar pengar på sin blogg där majoriteten av besökarna klickar sig in på hennes blogg enbart av nyfikenhet och inte för att hon är omtyckt. Hon är nog en av de få bloggare som faktiskt åstadkom de hon gick in för när hon startade sin blogg, att bli känd. Jag kan erkänna att jag för ett år sen enbart började blogga av den anledningen, jag är en attentionwhore rakt igenom som älskar uppmärksamhet men hur man blir en stor bloggare har jag ingen aning om. Det viktigaste är nog bara att skriva om det man är tilltalad av vilket jag kommer använda den här bloggen till. Texter, tankar och krönikor. Sen om jag får 0 kommentarer eller 100 tänker jag inte fokusera på denna gång. Jag tänker mycket, men jag glömmer också mycket jag funderat över och det vill jag få ett slut på nu. Allt kommer hamna här.
1.
Jag kommer så småningom börja lägga ut mina krönikor på denna blogg. Först måste det bara kluras klart på designen :P
