Stanna hemma Anna Bergendahl.
Det fanns en tid då jag följde Melodifestivalen. Jag missade inte en enda delfinal och gick till och med och längtade efter Eurovision song contest. Jag tyckte att bidragen Sverige skickade faktiskt var helt okej. Kanske skulle vi till och med kunna vinna hela grejen igen? 2005 började det gå utför. Efter att Lena Philipsson vann 2004 med Det gör ont (som hon enligt mig framförde på eurosvision med stil) 2005 tog Martin Stenmarck första platsen med Las Vegas. Sämre låt hade jag inte hört på länge. Nästa år vann Carola, jag vet inte jag men Sverige kanske trodde att hon skulle lyckas lika bra som med låten Främling men verkade ha glömt att hon var "några" år äldre och relativt ocharmig nuförtiden. Dock så fastnade jag faktiskt för The worrying kind och tack vare Finlands Lordi året före fanns det några riktigt spännande bidrag i Eurovision år 2007. Sedan kom Charlotte Perellis Hero, skriven av Fredrik Kempe, jag kommer inte ens ihåg hur den låter och sen (nu börjar det bli riktigt illa) vann en skrikande Malena nånting nånting med en låt som heter NÅNTING och Sverige hamnar längre och längre ner på slutresultaten. Vi kvalar in och det är ett rent mirakel att vi ens får vara med längre. Årets bidrag suger. Kvinnan kan inte sjunga för fem öre och låten fastnar inte i hjärnan. Schlager har förlorat sin poäng. Bidragen är inte längre medryckande och det är inte så konstigt att Sverige knappt får några röster då våra scenframträdanden inte ens sticker ut. Jag ska tala om vad melodifestivalen är. Slöseri med pengar. Lägg pengarna på nåt vettigt, barnsjukhusen eller ensamstående mammor, vad som helst istället för motbjudande scenkläder och bajsnödiga sångerskor. Lägg ner med den lilla hedern som finns kvar i behåll.
Vad vore livet utan hår?
Jag är besatt av hår.
Jag insåg det för några veckor sen när en kille jag bara känner över internet kommenterade att om han skulle beskriva mig med två ord skulle det ena vara hår. Det fick mig att inse att ja, jag tänker väldigt mycket på hår. Främst mitt eget men även andras. När jag träffar någon ny människa brukar jag fundera ut vilken frisyr eller färg som skulle passa bättre på personen i fråga. Jag avskyr när folk inte har gjort något med sitt hår. Det värsta jag vet är en skabbig hästsvans eller utväxt. Skulle jag vinna mycket pengar skulle jag helt klart sätta en stor summa pengar i månaden på att mitt hår skulle se så bra ut som möjligt. Ibland brukar jag tänka på hur mycket lättare livet vore om alla hade fötts utan hår. Om alla vore skalliga. För mitt hår tar upp sjukt mycket tid i mitt liv. Det ska tonas var tredje vecka, jag tuperar det några dagar i veckan eftersom jag inte tycker om volymen på det annars, min lugg är förjävlig så den måste fixas med varje dag (för säkert tusende gången i mitt liv undrar jag varför jag klippte lugg) och trots alla mina ansträngningar är jag sällan nöjd. Jag vill ha långt hår, jag vill ha dreads, jag vill ha lockigt, jag vill ha tillbaka min mohikan, listan slutar aldrig! Jag vill ha snyggt hår som man lägger märke till. Ett hår som får folk att tänka: Wow!
Just nu är mitt drömhår långt, mörkrosa och lockigt. Så därför har jag nu hårförlängningar som är på väg hem till brevlådan. Min naturliga hårfärg är brun (en färg jag föraktar då jag anser den vara så fruktansvärt alldaglig) men ofta önskar jag att jag vore blond så jag kunde testa alla färger jag ville utan att behöva avfärga miljoner gånger.
Jag tycker det är intressant att tänka på hur många olika frisyrer det finns och att hur håret ser ut är nånting som förändras genom tiderna. Det är inte precis som att man ser någon i Marie Antoinette frisyr dessa dagar.
Men trots att jag är så oerhört fokuserad på hur mina strån ser ut finns det inte mycket jag är rädd för. I somras klippte jag bort nästan alltihopa för att kunna färga det rött och innan dess rakade jag som sagt båda sidorna av huvudet. Hår är spännande och jag är fruktansvärt avundsjuk på människor med vackert långt hår för det är något jag själv aldrig lyckats åstadkomma.
Jag är mycket nyfiken på hur mitt hår kommer se ut i framtiden.
Jag insåg det för några veckor sen när en kille jag bara känner över internet kommenterade att om han skulle beskriva mig med två ord skulle det ena vara hår. Det fick mig att inse att ja, jag tänker väldigt mycket på hår. Främst mitt eget men även andras. När jag träffar någon ny människa brukar jag fundera ut vilken frisyr eller färg som skulle passa bättre på personen i fråga. Jag avskyr när folk inte har gjort något med sitt hår. Det värsta jag vet är en skabbig hästsvans eller utväxt. Skulle jag vinna mycket pengar skulle jag helt klart sätta en stor summa pengar i månaden på att mitt hår skulle se så bra ut som möjligt. Ibland brukar jag tänka på hur mycket lättare livet vore om alla hade fötts utan hår. Om alla vore skalliga. För mitt hår tar upp sjukt mycket tid i mitt liv. Det ska tonas var tredje vecka, jag tuperar det några dagar i veckan eftersom jag inte tycker om volymen på det annars, min lugg är förjävlig så den måste fixas med varje dag (för säkert tusende gången i mitt liv undrar jag varför jag klippte lugg) och trots alla mina ansträngningar är jag sällan nöjd. Jag vill ha långt hår, jag vill ha dreads, jag vill ha lockigt, jag vill ha tillbaka min mohikan, listan slutar aldrig! Jag vill ha snyggt hår som man lägger märke till. Ett hår som får folk att tänka: Wow!
Just nu är mitt drömhår långt, mörkrosa och lockigt. Så därför har jag nu hårförlängningar som är på väg hem till brevlådan. Min naturliga hårfärg är brun (en färg jag föraktar då jag anser den vara så fruktansvärt alldaglig) men ofta önskar jag att jag vore blond så jag kunde testa alla färger jag ville utan att behöva avfärga miljoner gånger.
Jag tycker det är intressant att tänka på hur många olika frisyrer det finns och att hur håret ser ut är nånting som förändras genom tiderna. Det är inte precis som att man ser någon i Marie Antoinette frisyr dessa dagar.
Men trots att jag är så oerhört fokuserad på hur mina strån ser ut finns det inte mycket jag är rädd för. I somras klippte jag bort nästan alltihopa för att kunna färga det rött och innan dess rakade jag som sagt båda sidorna av huvudet. Hår är spännande och jag är fruktansvärt avundsjuk på människor med vackert långt hår för det är något jag själv aldrig lyckats åstadkomma.
Jag är mycket nyfiken på hur mitt hår kommer se ut i framtiden.
"Alla muslimer är terrorister"
När det gäller fördomar har jag så långt bak jag kan minnas varit mästare på att uttrycka mina förutfattade meningar. När jag började lärarprogrammet i höstas antog jag att de som skulle gå samma kurs som mig, hemkunskap förmodligen var tjocka allihop. I högstadiet var jag helt övertygad om att alla de svartklädda killarna med långt hår på skolan var satanister. Jag har svårt för fördomar nu. Jag vet inte när ändringen inträffade men snubblar min hjärna över något som liknar en fördom tänker jag om illa kvickt! Fördomar det har jag, helt klart och det har alla människor. Något av det vanligaste jag har stött på är när någon frågar mig vilket program jag gick på gymnasiet och när jag svara estet får jag allt som oftast höra; Ja, det borde jag vetat, du ser ut som en sån.
Vad är en sån?
Att vara estetare har ju verkligen inget att göra med hur man klär sig men det är såhär det har blivit, runtom hela Sverige om jag inte tar fel. Estetare är såna. För mig, som gick estet hade jag däremot fördomar och samhällare. Klonerna kallade vi dom i klassen eftersom vi tyckte att alla hade likadana kläder och frisyrer.
Jag såg ett Outsiders avsnitt om Unga mammor idag på Kanal5 play och visst började man automatiskt tänka att en person som bestämmer sig för att behålla en unge vid 14-års ålder kan ju inte vara riktigt klok. Men där blev jag snabbt övertygad om att de unga mammorna i programmet var riktigt duktiga föräldrar. Det viktigaste när det gäller fördomar är att inte låta sig själv övertygas av dom. Det är fasligt svårt att undvika fördomsfulla tankar, men tänk helt enkelt till en gång extra. Även om fördomen du hade kanske visar sig vara rätt längre fram så har man i alla fall gett personen en chans. För visst vill du också ha en chans?
Och nej, alla som pluggar hemkunskap är inte tjocka.
Vad är en sån?
Att vara estetare har ju verkligen inget att göra med hur man klär sig men det är såhär det har blivit, runtom hela Sverige om jag inte tar fel. Estetare är såna. För mig, som gick estet hade jag däremot fördomar och samhällare. Klonerna kallade vi dom i klassen eftersom vi tyckte att alla hade likadana kläder och frisyrer.
Jag såg ett Outsiders avsnitt om Unga mammor idag på Kanal5 play och visst började man automatiskt tänka att en person som bestämmer sig för att behålla en unge vid 14-års ålder kan ju inte vara riktigt klok. Men där blev jag snabbt övertygad om att de unga mammorna i programmet var riktigt duktiga föräldrar. Det viktigaste när det gäller fördomar är att inte låta sig själv övertygas av dom. Det är fasligt svårt att undvika fördomsfulla tankar, men tänk helt enkelt till en gång extra. Även om fördomen du hade kanske visar sig vara rätt längre fram så har man i alla fall gett personen en chans. För visst vill du också ha en chans?
Och nej, alla som pluggar hemkunskap är inte tjocka.
