Lycka - ett botemedel mot psykisk obalans
På tåget för några dagar sen kom jag att tänka på vad sällan man får höra från någon att den är lycklig. Visst, en person kan se allmänt glad ut och ha roligt för stunden men lycklig är ett ord som har en väldigt stor innebörd och innebär olika saker för olika typer av människor. Jag vet ärligt talat inte om jag känner någon som skulle beskriva sig själv som lycklig. Vad kommer du att tänka på när du hör ordet? Vad behöver du för att du ska bli lycklig?
"Om jag vann några miljoner, då skulle jag vara lycklig" eller något åt det hållet är vad jag skulle gissa att du tänker nu. För den tragiska sanningen är att pengar är det man sammankopplar med lycka. Men jag är inte rik. Och de senaste månaderna har jag dagligen kommit att tänka tanken; Jag är lycklig. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. Jag älskar att vakna på morgonen trots att min magkatarr orsakar att jag har ont varje dag, men jag får vakna bredvid Mattias och mina katter som hoppar upp i sängen. Jag trivs med utbildningen jag håller på med trots att jag måste pendla två timmar varje dag, men det är värt det för jag har en underbar klass och jag vet att när jag kommer hem får jag döda zombies eller se på film tillsammans med Mattias och det gör mig glad. Jag tror att allt handlar om vad man väljer att fokusera på. Istället för att älta saker som drar ner mig så uppskattar jag de små sakerna. Så det man egentligen borde associera med lycka är kärlek och vänskap istället för pengar.
Tyvärr har jag inte alltid tänkt på det här viset och för ett år sen var jag missnöjd med allt. Framförallt att jag bodde i en håla som Skinnskatteberg och att Mattias inte var ett lika pedantiskt monster som mig. En flytt till Stockholm och ett stort misstag senare lärde jag mig att det inte spelar någon roll var jag bor eller hur rent mitt hem är om jag ändå inte kan se det positiva i något. Det låter förmodligen väldigt töntigt eller som att jag är hög men allt blev otoligt mycket lättare i livet med den här inställningen. Varför är så många människor deprimerade? Helt klart för att man istället för att jobba på att ta fram det som är bra så gräver man ner sig i problemen istället. Om alla gjorde så skulle hela mänskligheten gå på piller eller sitta på psyket. Jag påstår inte att man är svag eller en sämre människa om man nu gör något av ovanstående, men jag vill däremot påstå att det finns människor som inte behöver det och hade kunnat ta sig ur depressionen om de bara hade velat se framåt. Jag skulle till och med vilja framkasta att vi alla är mer eller mindre psykiskt störda men majoriteten av kan hålla det på ofarlig nivå. Jag har själv ristat in diverse mönster och streck på mina underarmar för några år sen och att bryta den vanan var inte det lättaste jag varit med om.
Min pojkvän brukade ständigt påpeka för mig: Allt blir vad man gör det till
och jag är beredd att hålla med nu. När jag tittar mig omkring ser jag inte längre ett stökigt hus i tråkig "stad". Jag ser en solig dag, en underbar pojkvän som tog mig tillbaka trots mina misstag, två katter som är världens finaste, ett hus som jag själv varit med och renoverat, (visst är det lite stökigt men man kan inte ha tid över till allt) och jag ser framför mig alla mysiga kvällar vi kommer ha i vårt hem.
Vad väljer du att se?
"Om jag vann några miljoner, då skulle jag vara lycklig" eller något åt det hållet är vad jag skulle gissa att du tänker nu. För den tragiska sanningen är att pengar är det man sammankopplar med lycka. Men jag är inte rik. Och de senaste månaderna har jag dagligen kommit att tänka tanken; Jag är lycklig. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. Jag älskar att vakna på morgonen trots att min magkatarr orsakar att jag har ont varje dag, men jag får vakna bredvid Mattias och mina katter som hoppar upp i sängen. Jag trivs med utbildningen jag håller på med trots att jag måste pendla två timmar varje dag, men det är värt det för jag har en underbar klass och jag vet att när jag kommer hem får jag döda zombies eller se på film tillsammans med Mattias och det gör mig glad. Jag tror att allt handlar om vad man väljer att fokusera på. Istället för att älta saker som drar ner mig så uppskattar jag de små sakerna. Så det man egentligen borde associera med lycka är kärlek och vänskap istället för pengar.
Tyvärr har jag inte alltid tänkt på det här viset och för ett år sen var jag missnöjd med allt. Framförallt att jag bodde i en håla som Skinnskatteberg och att Mattias inte var ett lika pedantiskt monster som mig. En flytt till Stockholm och ett stort misstag senare lärde jag mig att det inte spelar någon roll var jag bor eller hur rent mitt hem är om jag ändå inte kan se det positiva i något. Det låter förmodligen väldigt töntigt eller som att jag är hög men allt blev otoligt mycket lättare i livet med den här inställningen. Varför är så många människor deprimerade? Helt klart för att man istället för att jobba på att ta fram det som är bra så gräver man ner sig i problemen istället. Om alla gjorde så skulle hela mänskligheten gå på piller eller sitta på psyket. Jag påstår inte att man är svag eller en sämre människa om man nu gör något av ovanstående, men jag vill däremot påstå att det finns människor som inte behöver det och hade kunnat ta sig ur depressionen om de bara hade velat se framåt. Jag skulle till och med vilja framkasta att vi alla är mer eller mindre psykiskt störda men majoriteten av kan hålla det på ofarlig nivå. Jag har själv ristat in diverse mönster och streck på mina underarmar för några år sen och att bryta den vanan var inte det lättaste jag varit med om.
Min pojkvän brukade ständigt påpeka för mig: Allt blir vad man gör det till
och jag är beredd att hålla med nu. När jag tittar mig omkring ser jag inte längre ett stökigt hus i tråkig "stad". Jag ser en solig dag, en underbar pojkvän som tog mig tillbaka trots mina misstag, två katter som är världens finaste, ett hus som jag själv varit med och renoverat, (visst är det lite stökigt men man kan inte ha tid över till allt) och jag ser framför mig alla mysiga kvällar vi kommer ha i vårt hem.
Vad väljer du att se?
Bloggvärlden - beroendeframkallande?
Det första jag gör varje morgon är att sätta mig vid datorn. Jag kollar min mail och loggar in på bilddagboken. Sen gör jag nånting som enligt mig är ett löjligt beroende. Jag går igenom alla bloggar jag bevakar! Vad är detta?
Jag kan förstå mig själv när jag kollar min mail, det har för det mesta ramlat in något viktigt. Men bloggar? Jag är ganska säker på att det är fler än mig som har mellan 15-20 stycken bevakade bloggar på sin Bloglovin. Sannerligen beroendeframkallande. Vad är det som får mig och många andra så intresserade av vad som händer i Fokis, Egoinas Spiderchicks liv? Vad har det med mig att göra och vad får jag ut av det?
Jag undrar om stora bloggare ÄR stora bloggare för att många kan relatera till dom eller om det är motsatsen, att vi vill vara som dom. Och då menar jag inte Kissie för hennes blogg är rena rama fusket. Att bli känd genom att vara en kombination av IQ-befriad snobbig bitch är väl egentligen inte något en person eftersträvar men är det inte orättvist att hon tjänar pengar på sin blogg där majoriteten av besökarna klickar sig in på hennes blogg enbart av nyfikenhet och inte för att hon är omtyckt. Hon är nog en av de få bloggare som faktiskt åstadkom de hon gick in för när hon startade sin blogg, att bli känd. Jag kan erkänna att jag för ett år sen enbart började blogga av den anledningen, jag är en attentionwhore rakt igenom som älskar uppmärksamhet men hur man blir en stor bloggare har jag ingen aning om. Det viktigaste är nog bara att skriva om det man är tilltalad av vilket jag kommer använda den här bloggen till. Texter, tankar och krönikor. Sen om jag får 0 kommentarer eller 100 tänker jag inte fokusera på denna gång. Jag tänker mycket, men jag glömmer också mycket jag funderat över och det vill jag få ett slut på nu. Allt kommer hamna här.
Jag kan förstå mig själv när jag kollar min mail, det har för det mesta ramlat in något viktigt. Men bloggar? Jag är ganska säker på att det är fler än mig som har mellan 15-20 stycken bevakade bloggar på sin Bloglovin. Sannerligen beroendeframkallande. Vad är det som får mig och många andra så intresserade av vad som händer i Fokis, Egoinas Spiderchicks liv? Vad har det med mig att göra och vad får jag ut av det?
Jag undrar om stora bloggare ÄR stora bloggare för att många kan relatera till dom eller om det är motsatsen, att vi vill vara som dom. Och då menar jag inte Kissie för hennes blogg är rena rama fusket. Att bli känd genom att vara en kombination av IQ-befriad snobbig bitch är väl egentligen inte något en person eftersträvar men är det inte orättvist att hon tjänar pengar på sin blogg där majoriteten av besökarna klickar sig in på hennes blogg enbart av nyfikenhet och inte för att hon är omtyckt. Hon är nog en av de få bloggare som faktiskt åstadkom de hon gick in för när hon startade sin blogg, att bli känd. Jag kan erkänna att jag för ett år sen enbart började blogga av den anledningen, jag är en attentionwhore rakt igenom som älskar uppmärksamhet men hur man blir en stor bloggare har jag ingen aning om. Det viktigaste är nog bara att skriva om det man är tilltalad av vilket jag kommer använda den här bloggen till. Texter, tankar och krönikor. Sen om jag får 0 kommentarer eller 100 tänker jag inte fokusera på denna gång. Jag tänker mycket, men jag glömmer också mycket jag funderat över och det vill jag få ett slut på nu. Allt kommer hamna här.
1.
Jag kommer så småningom börja lägga ut mina krönikor på denna blogg. Först måste det bara kluras klart på designen :P
