Min Gud
För några år sen var jag kristen. Och då menar jag djuuupt kristen. Jag gick till kyrkan flera dagar i veckan, gick ingenstans utan ett kors kring min hals och läste några rader ur bibeln varje kväll. Jag hade till och med planer på att bli präst. Då min familj sen långt tillbaka är baptister var jag varken konfirmerad eller döpt så jag valde att gå med i Svenska Kyrkan eftersom jag kände att den livvstilen passade mig bäst. Och jag kan säga att hade inte jag haft Gud, de underbara människorna som jobbade i kyrkan och alla aktiviteter jag trivdes så bra med, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut idag. Jag var deprimerad, utfryst i min klass och kände mig ensammast i hela världen när jag började min konfirmation. Så jag därför, trots att jag inte skulle kalla mig kristen idag relatera till människor som ser religion som något onödigt. En tro kan rädda liv och jag är säker på att den har räddat fler än mitt, och då spelar det ingen roll om det var Buddha eller Gud som gjorde det.
Vad som fick mig att nästan förlora tron helt var när jag började plugga religion för två år sen. Jag tänkte att försäkerhetsskull läser jag en distanskurs i religion innan jag påbörjar min prästutbildning, för att se vad jag ger mig in på. Det var riktigt smart gjort. Alla religioner förvirrade mig och jag kan inte förstå varför det finns många när de ändå är så lika! Jag gick ur den kursen med en enda tro kvar och det var att det finns något. Men jag vet inte vilken religion som är den sanna, så jag kan inte ställa mig i en kyrka och predika om något som jag inte känner att jag vet.
Jag har nyligen läst ut Om Jesus av Jonas Gardell och jag blev chockad över hur lika vi tänker. Han är inte bunden till sin bibel, han tror egentligen på det han vill tro. Han ser det han vill se. Jag vet inte huruvida han kallar sig kristen eller inte men min åsikt är att Gardell har, på samma sätt som mig, skapat en bild av den Gud han skulle vilja tro på.
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden."
Om man nu ska följa bibeln så är ju det här inte rätt. Enligt bibeln ska homosexuella personer stenas, en kvinna kan inte vara präst och Gud förlåter faktiskt inte vad som helst. Det här är nånting jag aldrig har kunnat förstå, så även på den tiden när jag uttalat var kristen, så var jag väl inte kristen egentligen? Min Gud förstår om jag inte har tid för honom på ett tag tänkte jag när jag inte hade tid att be eller gå till kyrkan, men skulle den kristna guden göra det? Ju mer jag läste av bibeln fick jag intrycket av att Jesus var den snälla, den förlåtande och Gud var den som straffade och som var långsint. Så jag har helt enkelt valt bort bibeln, för ärligt talat så tror jag den är fel. Jag tror inte att Gud har mycket att göra med den, till största del är det människor, som har anpassat den efter huruvida vi borde leva. Men det är jag som tänker så. Jag har inte valt bort Gud, jag tror att han finns, men jag tänker inte kalla mig kristen, för den guden som kristendomen beskriver har inte förtjänat det.
Vad som fick mig att nästan förlora tron helt var när jag började plugga religion för två år sen. Jag tänkte att försäkerhetsskull läser jag en distanskurs i religion innan jag påbörjar min prästutbildning, för att se vad jag ger mig in på. Det var riktigt smart gjort. Alla religioner förvirrade mig och jag kan inte förstå varför det finns många när de ändå är så lika! Jag gick ur den kursen med en enda tro kvar och det var att det finns något. Men jag vet inte vilken religion som är den sanna, så jag kan inte ställa mig i en kyrka och predika om något som jag inte känner att jag vet.
Jag har nyligen läst ut Om Jesus av Jonas Gardell och jag blev chockad över hur lika vi tänker. Han är inte bunden till sin bibel, han tror egentligen på det han vill tro. Han ser det han vill se. Jag vet inte huruvida han kallar sig kristen eller inte men min åsikt är att Gardell har, på samma sätt som mig, skapat en bild av den Gud han skulle vilja tro på.
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden."
Om man nu ska följa bibeln så är ju det här inte rätt. Enligt bibeln ska homosexuella personer stenas, en kvinna kan inte vara präst och Gud förlåter faktiskt inte vad som helst. Det här är nånting jag aldrig har kunnat förstå, så även på den tiden när jag uttalat var kristen, så var jag väl inte kristen egentligen? Min Gud förstår om jag inte har tid för honom på ett tag tänkte jag när jag inte hade tid att be eller gå till kyrkan, men skulle den kristna guden göra det? Ju mer jag läste av bibeln fick jag intrycket av att Jesus var den snälla, den förlåtande och Gud var den som straffade och som var långsint. Så jag har helt enkelt valt bort bibeln, för ärligt talat så tror jag den är fel. Jag tror inte att Gud har mycket att göra med den, till största del är det människor, som har anpassat den efter huruvida vi borde leva. Men det är jag som tänker så. Jag har inte valt bort Gud, jag tror att han finns, men jag tänker inte kalla mig kristen, för den guden som kristendomen beskriver har inte förtjänat det.
